Paletten, oktober 2001:
"Från fugufisk till flora - om Anna Erikssons ljudkonst"

Gitarr och Luta, november 2003:
"Intervju med Anna Eriksson"

Recensioner

"Moose imitating moss"
"Anna Erikssons ljud har bråttom. På samma CD ryms sju små stycken. Gitarrduo, trio med celli och gitarr, celloduo, solocello, gitarrtrio och sologitarr. Det första ljudminnet av albumet är hur totalt olika klangbilderna är. Varje stycke har fått en helt egen ljudande personlighet. Det må vara skavande eller oljigt flytande. Kärvt eller smekande. Ur de akustiska instrumenten har hon önskat hela paletten av färger och får det. Interpreterna är strålande och personliga, gitarristerna Mats Bergström och Patrik Karlsson, cellisterna Christian Berg och Emma Nordlund.
Dessutom demonstrerar Eriksson hur musikens klangkropp påverkas av mönster, repetition, rytm och hur de kan brytas. Jag tycker mycket om att två kompositioner dyker upp i olika tolkningar. Den rätt yrsliga ”Stjärnskruvmejsel” har utsatts för en riktig nerräkning. Inte nog med att trioversionen vänder och varierar temat flera gånger, det återkommer som tät kort duett i en ny vassare åtskruvad (förlåt) klangbild. För att slutligen klä av sig i ett ganska dramatiskt, ja, nästan känslosamt, solo. Långsamt dröjande som om musiken väntade på känslor som aldrig dyker upp. Ur den ettriga intensiteten löser musiken upp sig i dröjande pauser.
Titelstycket har en lätt ansvarslös ton i temat, som föses runt och varieras av två gitarrer. Det skaver, dröjer, trycker på och rester av temat speglar sig hela tiden. Det monomana nermalandet av stycket i solocelloversionen är mäktigt. Stycket sluts mer och mer ju längre det pågår. Snart har en oemotståndlig rytm tagit kommandot. För att slutligen lösa upp sig i ödsliga flageoletter. Den mästerligt behärskade intensiteten i Emma Nordlunds solocello dröjer längst kvar i minnet från skivan. Och då måste jag genast lägga till celloduon ”Navkapsel” med sina skärande dissonanser. Det är tätt, glimrande, isande och oemotståndligt. Också här kommer den där nästan maniska rytmiska intensiteten. Det tunga ställs mot det nervigt skärande."

Thomas Millroth, nättidningen Soundofmusic

Betyg 4/5
"Den Göteborgsbaserade tonsättaren Anna Eriksson har en förmåga att få de mest oansenliga klanger att öppna sig och bli hänförande. Ett sådant ögonblick inträder i slutet av hennes stycke Moose Imitating Moss där några enskilda ackord plötsligt flyttar musikens fokus från det påstridiga in i en särpräglad och gäckande skönhet. På denna porträttskiva finns det med i två versioner, dels för gitarrduo och dels för solocello. I gitarrversionen hamnar stycket märkligt nära Beatleslåten Julia; inte som citat, men musiken uttrycker samma slags harmoniska svävning, en sorts flykt ur sig själv. I trilogin Stjärnskruvmejsel, för gitarrtrio, gitarrduo respektive sologitarr, sker en successiv destillering av ett begränsat tonmaterial. Efterhand når musiken en allt tätare koncentration och just så blir den vacker. Genom att vara barskrapad, skyddslös."

Magnus Haglund, Göteborgs-posten 7 okt. 2009

Vibrerande spel med nerv - Göteborg Baroque
"...dessutom passar ensemblen på att uruppföra ett stycke av den Göteborgsbaserade tonsättaren Anna Eriksson, Under solen, baserat på en text hämtad ur Predikaren. Just kombinationen av ett nutida verk och en serie mer eller mindre okända stycken från senare delen av 1600-talet skapar en förunderlig dynamik i uttrycket. Den försiktiga minimalismen i Anna Erikssons stycke - där de åtta rösterna bildar en allt tätare tonväv, samtidigt som de ackompanjerande instrumenten bidrar med ett övertonsrikt klangbrus - berättar om överträdelser i både tiden och rummet. Det blir efterhand allt svårare att skilja då från nu. Är det verkligen ett nytt stycke hon har skrivit, eller är det snarare en fortsättning av de klangspår som antyds i Vincenzo Albricis musik och som ensemblen framför tre verk av? "
Magnus Haglund, Göteborgs-Posten 18 september 2008

Magisk stämning på museet
"Papegojan som krympte är full av fantasteri och upptåg - utan att spelet blir tillgjort.

Det finns en enkelhet och direkthet i tonsättaren Anna Erikssons och regissören Anna Forsells musiksaga Papegojan som krympte, riktad till barn i lågstadieåldern. Inga onödiga tolkningsfilter. Det här är en berättelse som har sin egen naturliga klang och musikalitet, och som är full av fantasteri och upptåg utan att spelet blir tillgjort. Föreställningen, för en skådespelare och fem musiker, ges i det stora däggdjursrummet på Naturhistoriska museet. Platsens speciella atmosfär, med sin ålderdomliga och litet dammiga musealitet, bidrar till den magiska stämningen. De medverkande omgärdas av noshörningen och flodhästen, älgen och renen, och i taket hänger de vakande fåglarna kungsörn, fiskgjuse och duvhök. Musiken som Anna Eriksson komponerat för de fem instrumenten gitarr, cembalo, klarinett, cello och marimba/vibrafon har en vardaglig och lågmäld karaktär, samtidigt som tonerna tar sig fascinerande friheter. Jag kommer att tänka på Penguin Café Orchestra, inte bara för att musikerna har huvudbonader som associerar till de djur som förekommer i berättelsen. Det finns en kombination av skräpljud, djurläten, folkmelodier och sparsmakade klanger i den finurliga musiken som fungerar ypperligt ihop med Ted Hughes sagohistoria.

PAPEGOJAN SPELAS av klarinettisten Andreas Edlund och i de klezmerinfluerade tongångarna får ivrigheten en speciell roll, när musiken blir rytmiskt pådrivande. Skådespelaren Maria Grahn, växlande mellan rollerna som berättaren, mannen, kvinnan och Gud, är också mycket bra i mötena med de olika djurens sångmelodier och meddelanden. En föreställning som man blir glad av, både som barn och vuxen. Musiksaga av Anna Eriksson och Anna Forsell efter en berättelse av Ted Hughes.
Göteborgs kammarsolister och Cinnober teater "
Magnus Haglund, Göteborgs-Posten, 21 April 2007

"...Kompositionerna jag lyssnade till i lördags var befriade från allt pseudointellektuellt flum och gav uttryck åt rik och fantasifull musik. Det gjorde redan det inledande stycket med den långa titeln "Som två olika slags alfabet vilka ska färdas igenom varandra" av Anna Eriksson. Hennes verk är känsligt, naturligt, inspirerat, vilar på sköna harmoniföljder och för samman två motsatta världar. Hon använder både aleatorisk teknik, modala renässanselement och nutida erövringar. Påminner något om Schnittkes stilblandningar..."
Ladis Müller, Smålandsposten, 8 december 2003

"Håller Göteborg på att bli ett centrum för den nya,experimentella konstmusiken?Av Sirenfestivalens första fyra konserter att döma finns det klara tecken på en klimatförändring. Formerna för musiken och dess framföranden prövas förutsättningslöst, en gammal ordning ersätts av en produktiv oordning.
...Eleverna på musikhögskolans kompositionslinje, som står bakom de olika konserterna, tar nya och oväntade grepp. Påfallande ofta hittar de en kraft i uttryck som på ytan förefaller paradoxala och omöjliga att kombinera med varandra. Experimentell klassicism,avantgardistisk teatralitet,kontrapunktisk nyenkelhet. De verk som gör starkast intryck är också de som inte väjer för det simpla och obearbetade, som vågar låta musiken vara enkel och komplex på samma gång, som Anna Erikssons och Tony Blomdahls verk för gitarrtrio,Stjärnskruvmejsel respektive Timbrepulse*4, eller Andreas Eklöfs duo Doble Blind för violin och cello. Det rör sig om en sorts primitiv minimalism, full av skarvar och hårda kanter, inte det minsta insmickrande..."
Magnus Haglund, Göteborgs-Posten, mars 2002

"...konstnären Anna Eriksson, vars till synes oskyldiga ormbunksamplar utgör ett hot mot såväl rumskänsla som förstånd. Plötsligt uppfattar man att plantorna för lågmälda, påträngande monologer om växtplats och giftinformation."
Karin Widegård, Göteborgs-Posten, okt. 2001

"Nykonkretismen tycks ha ett speciellt fäste i Göteborg. Framförallt har det märkts i den unga poesin.... Och nu verkar något liknande äga rum i den unga konstmusiken. En konsert med musikhögskolans Ensemble för ny musik i förra veckan gav en fascinerande inblick i hur estetisk oförutsägbarhet och stilbrytningar tycks bli en språngbräda in i en ny kreativitet.... Anna Erikssons stycke är en duett för gitarr och piano ackompanjerad av en snurrande robotfigur och en speldosa,båda mikrofonförstärkta. Stramhet och freeform,leksaksklanger och hårda rytmer:en humoristisk känsla men också en saklighet i förhållande till det ljudande. Absolut inte fånigt eller esoteriskt, däremot klart och distinkt."
Magnus Haglund, Göteborgs-Posten, 2000

"Vid bassängen, bland klasar av hängande platycerium hilii (Australiska älghornsbräken), papyrusväv och köttätande kannrankor tonar den sista körsatsen ut i Mus (göteborgsks tonsättarduon Anna Eriksson och Ida Lundén "En musikalisk händelse i Palmhuset". Kerstin Norborgs text talar om hur krocketkloten börjar rulla av sig själva då natten kommer. Under en timslång guidad vandring i Trädgårdsföreningens Palmhus (byggt 1878 med Crystal Palace i London som modell) har man dessförinnan fått lyssna till körmusik, klarinettsolon, elektronmusik, och ljudinstallationer som på olika vis allierat sig med husets egna ljud och dofter, blandat sig med fukten och den oöverskådligt slingrande växtligheten samt skrikit i kapp med parakiterna bland kakaoträden. Även de urgamla vattensköldpaddorna i dammen vid entrén har fått sin hyllning av en orkester av självspelande tårtljus... I Palmhuset uppstår också stundtals en häftig beröring mellan musik och växtlighet - en gränszon där de förgrenar sig vidare in i varandra..."
Martin Nyström, Dagens Nyheter, okt. 1998

"...Två ljudinstallationer fängslade den fulltaliga publiken särskilt. Lundèns BombinaBombina lät oss höra olika grodor, och Erikssons Tortue var en serenad - Happy Birthday to You-till sköldpaddan som funnits på jorden i 190 miljoner år. En präktig modern individ satt på en sten under ett rött värmeljus i guldfiskdammen och lät sig firas. Charmigt! Körens improvisation med klarinettisten och den extroverta papegojan Lasse fick somliga att stoppa fingrarna i öronen, men upplevelsen av kvällen i sin helhet var att detta var absolut den roligaste konsert med nutida musik som jag åtminstone varit med om."
Margaret Myers, GT, 17 okt-1998

"...Här följde kvällens mest spännande verk. I "Alla papper" lyckas Anna Eriksson få diktaren Kerstin Norborgs rad "Alla papper är fyllda av klotter" att bli ett suggestivt mantra upprepat i olika fraseringar av kören och så småningom interfolierat av del två, "Var skall jag skriva ditt namn?". Spännande och kontrastrikt och väl värt att ta upp på den moderna repertoaren..."
Lars Schill, Gotlands Allehanda, 16 maj 1997