Recensioner

”Inanna” – en multimediaopera om gudinnan Inannas nedstigning till dödsriket

 ”…Ett ’tillstånd’ som emellertid i föreställningen Inanna realiseras på ett fascinerande sätt i ett gästspel på Teater Cinnober i Göteborg när en generös röst tillhörande Åsa Nordgren fyller lokalen med en berättelse ur mytens värld. En svårgripbar värld men uppslukande i sin konsekvens och bildmässiga skönhet på scenen och bildskärmen, vilket bekräftar, att verklighet är något helt annat än vardag, något att söka och finna, något att ge sig tid till. Innanna härskar över såväl himmel som jord, med rätt att nedstiga till dödsriket, det är bara att följa med och man gör det gärna..”

nov 2022 , Kjerstin Norlén, tidningen Alba.nu 

”Ghost Inside Ghost”
/Lamour Records
/Betyg: 4 av 5
Göteborgstonsättaren Anna Erikssons andra album (och första på Gävlebolaget Lamour) består av ett antal beställningsverk arrangerade för My Hellgren, cello, Åsa Nordgren, sopran, Anna Svensdotter, flöjt och Sara Sjödahl, preparerat piano och dragspel.
Resultatet är ömsom roligt och medryckande, ömsom gripande och skört. De korta styckena binds raffinerat ihop, trots att inspirationen kommer från så vitt skilda håll som Beethovens ”Spöktrio”, elementarpartiklar, ping-pongbollar, moln och den buddhistiska Diamantsutran.

Stigande glissandon och asiatiskt färgade melodistämmor och slagverkseffekter, staccaton i skilda tempon och outsägligt vacker sång lyfter samlat och enskilt i klara musikaliska gestalter. Ofta, inte bara i de tydligt zen-influerade styckena, uppfattar jag ett existentiellt vemod, som vill Anna Eriksson med sin musik undersöka människovarats villkor i ett universum vars materia visserligen vibrerar men som struntar i just oss, och gör det blankt.

Camilla Dal, Gefle Dagblad, 12 september 2016

”Det sublimt himmelska möter kokande klanger. Tonsättaren Anna Erikssons nya och äldre verk tolkas av den nybildade ensemblen Ghost inside ghost i Hagakyrkan. En mycket varierad konsert som stundtals fick kyrkorummet att bågna av muntra energier.
Tonsättaren Anna Eriksson har ofta attraherats av kopplingar mellan den ljudande musiken och den konkreta eller rent språkliga världen. Och där hittat de kreativa gränszoner där de kan förgrena sig in i varandra.
Som i operaverket ”Opera lingua” från 2011 där hon använde sig av fragment ur språkkurser, stolpiga reseparlörer och felöversatta manualer. Och gjorde musik för pennvässare och en övergiven bordsfläkt.
Utifrån sättningen i den nybildade ensemblen Ghost inside ghost, med Anna Svensdotter på flöjt, Sara Sjödahl på piano, My Hellgren på cello och Åsa Nordgren på sång, har Anna Eriksson nu arrangerat om en det äldre verk och komponerat lite nytt som presenterades i Hagakyrkan i Göteborg lördags. En konsert som inleddes med det verk som gett namn till ensemblen – ”Ghost in­side ghost” – vilket är en fantasi över Ludwig van Beethovens berömda ”Spöktrio”. Ett stycke som i full fart och med ett gåtfullt leende tar sig från det trallande absurda till det svärtat demoniska för att ända i det sublimt himmelska.
I ett knippe solostycken visade Eriksson nu också sitt gehör för resurserna hos de enskilda instrumenten. Bland annat i ett yrvaket trippande verk för flöjt och ett cellostycke baserat på en idé om vad som skulle kunna ha lett fram till de första tonerna i en av J S Bachs cellosviter. Ett för Eriksson typiskt oförskräckt spekulativt humör som fick ytterligare höjd i ”Cirrus stratus” som gestaltar en flygvärdinnas allt häpnare reaktioner inför olika slags molnformationer.
I ”Elementarpartiklarna” där kvantfysiken kommer till liv i en uppåtrusande celloton som exploderar i ett sopranskrik. Samt i den på dna-sekvenser komponerade ”Ping och Pong” där en kokande klangmassa förångas till ljudet och synen av studsande pingpongbollar inuti flygeln.
Efter dessa muntra energier, som stundtals fick kyrkorummet att bågna, kom konserten till sist till ro med den lyriskt meditativa tonen i ”Sutra”. Ett svalt och luftigt verk baserat på en buddhistisk text som över en tassande basgång andades ljus, hav och sommar. Mycket fint.”

Martin Nyström, DN 19 januari 2015

Opera Lingua
”Operakonsten behöver, precis som alla andra konstformer, sina stigfinnare och äventyrare. Tonsättare, regissörer, sångare och musiker som vågar välja andra vägar än de förväntade. Allt behöver inte vara storslaget och påkostat, tvärtom är det ofta i mer blygsamma kammarmusikformat som förnyelsen kan anas. Som i Opera lingua, ett samarbete mellan kompositören Anna Eriksson och regissören Svante Aulis Löwenborg, där librettot är baserat på språkkurser och resebroschyrer.
Det finns en drabbande och förlösande komik i detta spel för nio medverkande, men poängen är hur det roliga möter det röriga. En oordning och en fascinerande obegriplighet letar sig in i klassrummet där de disparata eleverna först uppträder enligt reglerna och läser upp de inövade fraserna.
Sångaren och skådespelaren Michele Collins spelar rollen av främling och orosande, med leksakshund i väskan och vildhet i replikerna. Och snart börjar konstiga saker inträffa. När flygvärdinnan, spelad av den utmärkta sopranen Åsa Nordgren, går omkring i klassrummet och serverar kaffe ställer hon sam­tidigt frågan ”har du deltagit i folkmord?”
Klangbilden är reducerad till cembalo, klavikord och violin. Men då och då letar sig också ett vardagsbrus in, med ljud från en bordsfläkt och en kaffekvarn, från pingisbollar och pennvässare. Anna Eriksson har komponerat så här flera gånger förut, med en sidodörr öppen mot det svenska 1960-tal där Bengt Emil Johnson prövade språk- och musikgränserna i verk som Gubbdrunkning och Släpkoppel. Men i Opera lingua blir kopplingen ännu tydligare, samtidigt som musiken tillåter sig ett milt och outgrundligt vansinne.
Jag gillar skrapljuden och det torra i klangerna, collagetekniken som får helt olika verkligheter att sammanfalla. Det låter sig knappast förklaras vad Wilhelm Stenhammars sång Sverige, som Andreas Edlund sjunger till eget klavikordackompanjemang, gör i sammanhanget. Men plötsligt är man någon helt annanstans.”

Magnus Haglund, GP 2 dec 2011.

”På scenen står skolbänkar på rad och på väggarna hänger inglasade spruckna affischer på resmål från resebyrån ”Combort travels”. Ett rum där kommunikationen är begränsad till fragment ur språkkurser, reseparlörer och hjälpligt översatta manualer. Ett rum för förståelser att uppstå och upphöra, och arenan för tonsättaren Anna Erikssons ”Opera lingua” – hennes första och smått briljanta studie i operaformen som nu blivit realiserad i samarbete med Teater Cinnober. I en iscensättning där den ursprungliga 1600-talsoperans brutna cembaloackord och naket affekterade recitativ bryts mot nutida, konkretistiska, lekar med språkljud och skrapljud från såväl sångare och instrument som från pennvässare och diverse annat som tillhör undervisningssituationen.

”Opera lingua” har en experimenterande form som opera­konsten alltför sällan vågar öppna sig för. Men det som gör den till något mer än ett intressant försök är hur den på klassiskt operavis förmedlar känslan av hur den musikaliska dimensionen får det att bära i väg – långt bortom orden och de ursprungliga avsikterna. Känslan av att opera är en ytterst osäker plats för den som säkert vill veta vem som är vem och vad som är vad.

Som i den ytterst komiska scen, utifrån en från engelskan felaktigt översatt manual till en bordsfläkt, där anvisningarna om hur den skall monteras och skötas till slut landar i uppmaningen: ”Lämna den inte ensam.” En vibrerande förmaning som får eget liv och en helt annan undertext när den alstrar ett absurdistiskt svärtat men också djupt allvarsamt och klagande körparti.

Med den spanska frasen ”Que hay?” och ett sammanhang som handlar om att förstå när en tulltjänsteman vill syna ens väskor alstras på samma vis känslobetydelser långt bortom parlören. Frasens hackande ljud väcker en stegrande aggressivitet och en rädsla för vilka vi är och vad vi har att komma med. Och drömmen om att bli förstådd blir åter igen akut.

En längtan som kulminerar i den otäckt repetitiva scenen då frågan ”Do you understand me when I speak slowly?” besvaras med ett kollektivt ”Yes” och ”Do you understand me when I speak quickly?” med ett kollektivt ”No”. Den svidande vackra slutkören, baserad på en tysk grammatikinstruktion om ett öppet torn med fönster ut mot världen, blir så en välbehövlig tröstestund.”

Martin Nyström DN, 9 dec 2011

”Tänk dig att du blandar instruktionsbokens knarrtorra prosa med språkparlörens blommiga floskler och ger hela hopkoket en dos takt och rytm. Vad får du då? Jo, en spännande opera! Det är kompositören och ljudkonstnären Anna Eriksson som har kläckt och realiserat denna underbara idé tillsammans med regissören Svante Aulis Löwenborg i Opera Lingua på Cinnober Teater i Göteborg.

Anna Eriksson berättar i programbladet att hon länge samlat parlörer, språkkurser, manualer och liknande på hög. I det materialet har hon botaniserat med lust och lyhördhet.

Ramen är en språklektion. Nio vanliga, trista skolbänkar står i prydliga rader. Ett par affischer när resedrömmarna. Varje bänk är utrustad med en pennvässare. Dessa är instrument likaväl som cembalon, vevliran, xylofonen och cittran, som också väntar i salen. Madeleine Strandberg låter vackert snedljus sila över.

Först ut på plan är Andreas Edlund i snickarbyxor och med verktygslåda försedd. Han suddar ut ”tyska suger” från whiteboarden och stämmer sedan cembalon med rörtång och andra grova tillhyggen innan resten av klassen kliver in. Var och en i ensemblen mejslar fint ut karaktärer och drömmar. Gruppens exhibitionist har Michelle Collins fått på sin lott. Hon gör en storstilad performance med leksakshund och fläkt – bland annat.

Ljuden är vägledande, Anna Eriksson komponerar inte bara för traditionella instrument. Individerna stämmer upp mummel, väsningar, skrapningar, skrik och sång i en berättelse där hela ensemblen faller in och på ett fascinerande sätt följer lektionens logik. Fikapausen är en höjdpunkt. Opera Lingua är överraskande och fyndig.

Åsa Nordgrens flygvärdinna håller klassen i schack med sin distinkta stämma. Hennes replik: ”Kaffe?” är både ett vänligt erbjudande och skrämmande hot. Flera scenkonstnärer har roat sig med flygets ritualer, men sällan har jag sett dem så spännande använda som här. Särskilt när frågan: ”Har ni deltagit i terrorhandlingar?”, hämtat ur något inreseformulär, smyger sig in bland bänkarna. Språkkursens anda av drill kommer också till uttryck när klassen memorerar orden taktfast, unisont. Margarida Edlunds repetitionsfras är också av det påträngande slag som ingen kan glömma.

Detta är överraskningarnas kväll. Grundmaterialet har landat väl i Svante Aulis Löwenborgs regi. Han arbetar mest finstilt – pennvässarnas sus störs sällan – men vågar även ta ut svängarna. Nyfiket följer vi ljuden och språken. En uppiggande lektion i höstmörkret.”

Lis Hellström Sveningson, Nummer.se 3 dec 2011.

CD ”Moose imitating moss”

”Psykedelisk genbrug
Et trip på aminosyrer

Den svenske komponist Anna Eriksson genbruger fra tidligere stykker, og musik hun har hørt rundt omkring. Det ender i en psykedelisk tur op i et heliumlag, hvor skellet mellem fantasi og virkelighed er væk…”

Danska P2 2010

”Tonsättaren Anna Eriksson är också aktiv som ljudkonstnär. Detta känns helt naturligt då jag upplever hennes musik som väldigt skulptural. På vilket sätt då? Vad är det som gör att den känns så passande i en ljudkonsttradition? Det är en musik som istället för att följa en linjär dramatik formerar sig till ljudande objekt och verkar statiskt i tid och rum. Bland annat därför känns skivan trots den korta speltiden rätt komplett. Styckena sträcker sig liksom utanför durationerna…”

Mårten Josjö, Nutida Musik 1/2010

”Anna Erikssons ljud har bråttom. På samma CD ryms sju små stycken. Gitarrduo, trio med celli och gitarr, celloduo, solocello, gitarrtrio och sologitarr. Det första ljudminnet av albumet är hur totalt olika klangbilderna är. Varje stycke har fått en helt egen ljudande personlighet. Det må vara skavande eller oljigt flytande. Kärvt eller smekande. Ur de akustiska instrumenten har hon önskat hela paletten av färger och får det. Interpreterna är strålande och personliga, gitarristerna Mats Bergström och Patrik Karlsson, cellisterna Christian Berg och Emma Nordlund.
Dessutom demonstrerar Eriksson hur musikens klangkropp påverkas av mönster, repetition, rytm och hur de kan brytas. Jag tycker mycket om att två kompositioner dyker upp i olika tolkningar. Den rätt yrsliga ”Stjärnskruvmejsel” har utsatts för en riktig nerräkning. Inte nog med att trioversionen vänder och varierar temat flera gånger, det återkommer som tät kort duett i en ny vassare åtskruvad (förlåt) klangbild. För att slutligen klä av sig i ett ganska dramatiskt, ja, nästan känslosamt, solo. Långsamt dröjande som om musiken väntade på känslor som aldrig dyker upp. Ur den ettriga intensiteten löser musiken upp sig i dröjande pauser.
Titelstycket har en lätt ansvarslös ton i temat, som föses runt och varieras av två gitarrer. Det skaver, dröjer, trycker på och rester av temat speglar sig hela tiden. Det monomana nermalandet av stycket i solocelloversionen är mäktigt. Stycket sluts mer och mer ju längre det pågår. Snart har en oemotståndlig rytm tagit kommandot. För att slutligen lösa upp sig i ödsliga flageoletter. Den mästerligt behärskade intensiteten i Emma Nordlunds solocello dröjer längst kvar i minnet från skivan. Och då måste jag genast lägga till celloduon ”Navkapsel” med sina skärande dissonanser. Det är tätt, glimrande, isande och oemotståndligt. Också här kommer den där nästan maniska rytmiska intensiteten. Det tunga ställs mot det nervigt skärande.”

Thomas Millroth, nättidningen Soundofmusic 2009

Betyg 4/5
”Den Göteborgsbaserade tonsättaren Anna Eriksson har en förmåga att få de mest oansenliga klanger att öppna sig och bli hänförande. Ett sådant ögonblick inträder i slutet av hennes stycke Moose Imitating Moss där några enskilda ackord plötsligt flyttar musikens fokus från det påstridiga in i en särpräglad och gäckande skönhet. På denna porträttskiva finns det med i två versioner, dels för gitarrduo och dels för solocello. I gitarrversionen hamnar stycket märkligt nära Beatleslåten Julia; inte som citat, men musiken uttrycker samma slags harmoniska svävning, en sorts flykt ur sig själv. I trilogin Stjärnskruvmejsel, för gitarrtrio, gitarrduo respektive sologitarr, sker en successiv destillering av ett begränsat tonmaterial. Efterhand når musiken en allt tätare koncentration och just så blir den vacker. Genom att vara barskrapad, skyddslös.”

Magnus Haglund, Göteborgs-posten 7 okt. 2009

Under solen
”…dessutom passar ensemblen på att uruppföra ett stycke av den Göteborgsbaserade tonsättaren Anna Eriksson, Under solen, baserat på en text hämtad ur Predikaren. Just kombinationen av ett nutida verk och en serie mer eller mindre okända stycken från senare delen av 1600-talet skapar en förunderlig dynamik i uttrycket. Den försiktiga minimalismen i Anna Erikssons stycke – där de åtta rösterna bildar en allt tätare tonväv, samtidigt som de ackompanjerande instrumenten bidrar med ett övertonsrikt klangbrus – berättar om överträdelser i både tiden och rummet. Det blir efterhand allt svårare att skilja då från nu. Är det verkligen ett nytt stycke hon har skrivit, eller är det snarare en fortsättning av de klangspår som antyds i Vincenzo Albricis musik och som ensemblen framför tre verk av? ”
Magnus Haglund, Göteborgs-Posten 18 september 2008

Papegojan som krympte

”Papegojan som krympte är full av fantasteri och upptåg – utan att spelet blir tillgjort.

Det finns en enkelhet och direkthet i tonsättaren Anna Erikssons och regissören Anna Forsells musiksaga Papegojan som krympte, riktad till barn i lågstadieåldern. Inga onödiga tolkningsfilter. Det här är en berättelse som har sin egen naturliga klang och musikalitet, och som är full av fantasteri och upptåg utan att spelet blir tillgjort. Föreställningen, för en skådespelare och fem musiker, ges i det stora däggdjursrummet på Naturhistoriska museet. Platsens speciella atmosfär, med sin ålderdomliga och litet dammiga musealitet, bidrar till den magiska stämningen. De medverkande omgärdas av noshörningen och flodhästen, älgen och renen, och i taket hänger de vakande fåglarna kungsörn, fiskgjuse och duvhök. Musiken som Anna Eriksson komponerat för de fem instrumenten gitarr, cembalo, klarinett, cello och marimba/vibrafon har en vardaglig och lågmäld karaktär, samtidigt som tonerna tar sig fascinerande friheter. Jag kommer att tänka på Penguin Café Orchestra, inte bara för att musikerna har huvudbonader som associerar till de djur som förekommer i berättelsen. Det finns en kombination av skräpljud, djurläten, folkmelodier och sparsmakade klanger i den finurliga musiken som fungerar ypperligt ihop med Ted Hughes sagohistoria.

PAPEGOJAN SPELAS av klarinettisten Andreas Edlund och i de klezmerinfluerade tongångarna får ivrigheten en speciell roll, när musiken blir rytmiskt pådrivande. Skådespelaren Maria Grahn, växlande mellan rollerna som berättaren, mannen, kvinnan och Gud, är också mycket bra i mötena med de olika djurens sångmelodier och meddelanden. En föreställning som man blir glad av, både som barn och vuxen. Musiksaga av Anna Eriksson och Anna Forsell efter en berättelse av Ted Hughes.
Göteborgs kammarsolister och Cinnober teater ”
Magnus Haglund, Göteborgs-Posten, 21 April 2007

”…Kompositionerna jag lyssnade till i lördags var befriade från allt pseudointellektuellt flum och gav uttryck åt rik och fantasifull musik. Det gjorde redan det inledande stycket med den långa titeln ”Som två olika slags alfabet vilka ska färdas igenom varandra” av Anna Eriksson. Hennes verk är känsligt, naturligt, inspirerat, vilar på sköna harmoniföljder och för samman två motsatta världar. Hon använder både aleatorisk teknik, modala renässanselement och nutida erövringar. Påminner något om Schnittkes stilblandningar…”
Ladis Müller, Smålandsposten, 8 december 2003

”Håller Göteborg på att bli ett centrum för den nya,experimentella konstmusiken?Av Sirenfestivalens första fyra konserter att döma finns det klara tecken på en klimatförändring. Formerna för musiken och dess framföranden prövas förutsättningslöst, en gammal ordning ersätts av en produktiv oordning.
…Eleverna på musikhögskolans kompositionslinje, som står bakom de olika konserterna, tar nya och oväntade grepp. Påfallande ofta hittar de en kraft i uttryck som på ytan förefaller paradoxala och omöjliga att kombinera med varandra. Experimentell klassicism,avantgardistisk teatralitet,kontrapunktisk nyenkelhet. De verk som gör starkast intryck är också de som inte väjer för det simpla och obearbetade, som vågar låta musiken vara enkel och komplex på samma gång, som Anna Erikssons och Tony Blomdahls verk för gitarrtrio,Stjärnskruvmejsel respektive Timbrepulse*4, eller Andreas Eklöfs duo Doble Blind för violin och cello. Det rör sig om en sorts primitiv minimalism, full av skarvar och hårda kanter, inte det minsta insmickrande…”
Magnus Haglund, Göteborgs-Posten, mars 2002

”…konstnären Anna Eriksson, vars till synes oskyldiga ormbunksamplar utgör ett hot mot såväl rumskänsla som förstånd. Plötsligt uppfattar man att plantorna för lågmälda, påträngande monologer om växtplats och giftinformation.”
Karin Widegård, Göteborgs-Posten, okt. 2001

”Nykonkretismen tycks ha ett speciellt fäste i Göteborg. Framförallt har det märkts i den unga poesin…. Och nu verkar något liknande äga rum i den unga konstmusiken. En konsert med musikhögskolans Ensemble för ny musik i förra veckan gav en fascinerande inblick i hur estetisk oförutsägbarhet och stilbrytningar tycks bli en språngbräda in i en ny kreativitet…. Anna Erikssons stycke är en duett för gitarr och piano ackompanjerad av en snurrande robotfigur och en speldosa,båda mikrofonförstärkta. Stramhet och freeform,leksaksklanger och hårda rytmer:en humoristisk känsla men också en saklighet i förhållande till det ljudande. Absolut inte fånigt eller esoteriskt, däremot klart och distinkt.”
Magnus Haglund, Göteborgs-Posten, 2000

”Vid bassängen, bland klasar av hängande platycerium hilii (Australiska älghornsbräken), papyrusväv och köttätande kannrankor tonar den sista körsatsen ut i Mus (göteborgsks tonsättarduon Anna Eriksson och Ida Lundén ”En musikalisk händelse i Palmhuset”. Kerstin Norborgs text talar om hur krocketkloten börjar rulla av sig själva då natten kommer. Under en timslång guidad vandring i Trädgårdsföreningens Palmhus (byggt 1878 med Crystal Palace i London som modell) har man dessförinnan fått lyssna till körmusik, klarinettsolon, elektronmusik, och ljudinstallationer som på olika vis allierat sig med husets egna ljud och dofter, blandat sig med fukten och den oöverskådligt slingrande växtligheten samt skrikit i kapp med parakiterna bland kakaoträden. Även de urgamla vattensköldpaddorna i dammen vid entrén har fått sin hyllning av en orkester av självspelande tårtljus… I Palmhuset uppstår också stundtals en häftig beröring mellan musik och växtlighet – en gränszon där de förgrenar sig vidare in i varandra…”
Martin Nyström, Dagens Nyheter, okt. 1998

”…Två ljudinstallationer fängslade den fulltaliga publiken särskilt. Lundèns BombinaBombina lät oss höra olika grodor, och Erikssons Tortue var en serenad – Happy Birthday to You-till sköldpaddan som funnits på jorden i 190 miljoner år. En präktig modern individ satt på en sten under ett rött värmeljus i guldfiskdammen och lät sig firas. Charmigt! Körens improvisation med klarinettisten och den extroverta papegojan Lasse fick somliga att stoppa fingrarna i öronen, men upplevelsen av kvällen i sin helhet var att detta var absolut den roligaste konsert med nutida musik som jag åtminstone varit med om.”
Margaret Myers, GT, 17 okt-1998

”…Här följde kvällens mest spännande verk. I ”Alla papper” lyckas Anna Eriksson få diktaren Kerstin Norborgs rad ”Alla papper är fyllda av klotter” att bli ett suggestivt mantra upprepat i olika fraseringar av kören och så småningom interfolierat av del två, ”Var skall jag skriva ditt namn?”. Spännande och kontrastrikt och väl värt att ta upp på den moderna repertoaren…”
Lars Schill, Gotlands Allehanda, 16 maj 1997